Vinnare av novelltävling

  • Novelltävlingen kopplad till Mats Berggrens bok Onsdag kväll, strax före sju är nu avgjord. Vinnare blev 13-åriga Nike Borgs från Hedemora. Vinnarnovellen kan man läsa här:

     

     

    En vissen blomma

     

    Ett snurrande, svart hål. Hon föll, sögs ner i det. Kände inte kroppen. Bara visste att den virvlade runt i det skummande, mörka suget. Visste att kläderna var blöta och låg slickade längs med kroppen. Visste att ena foten var utan sko.

    Det var så lustigt på ett sätt. Hon var medvetslös, nästan helt tömd på syre, på liv. Men hon hade aldrig varit klarare i huvudet. Hennes huvud var fullt av tankar, men det var inte någon oreda. Det var som om hon tänkte på flera saker samtidigt.

    Hon tänkte på Ville, lät hjärnan framkalla en bild av hans ansikte på näthinnan. Kände hur läpparna formades i ett leende när hon föreställde sig hans.

    Hon tänkte på förlusten, Det Fruktansvärda Som Hänt. Det gjorde inte ont att tänka på det nu. Den fysiska smärtan var borta, kroppen var bedövad. Hon skulle aldrig känna den där smärtan mer, hon visste det.

    Hålet fortsatte snurra.

     

    ...nittiosju, nittioåtta, nittionio, etthundra, etthundraen...

    Stegen som taktfast slog mot den dammiga asfalten. Hon var etthundraen steg borta från skolan nu. Hon fortsatte räkna stegen. Höll blicken på fötterna. Strök irriterat undan håret när det skymde sikten. Blicken på fötterna, räkna stegen...

    Det höll smärtan borta.

    Nalin gick snabbt, rakt igenom den vackra dagen. Hon tänkte inte på den alls. Srmarna hade hon lindat runt sig själv för att stänga ute den mentala kylan, blicken nere i marken. Räknade stegen hon tog för att hålla sig närvarande, för att hålla den där tjocka, värkande sorgen borta.

    ...etthundrafyrtionio, etthundrafemtio...

    Det var länge sedan hon gett upp. Helt enkelt slutat försökte kämpa mot depressionen. Ju mer hon stretade emot, desto större verkade den bli. För tung för henne att stänga ute. Det skulle bara knäcka henne att kämpa. Istället gav hon efter. Försökte lära sig att leva med den.

    Nalin tänkte aldrig på varför hon hade den där sorgen inuti sig. Hon tänkte aldrig på förlusten hon fortfarande hade, den alltför snabbt avbrutna förälskelsen, den som krossats innan den hade hunnit vara på riktigt. Det gjorde för ont. Sorgen blev för övermäktig då.

    …tvåhundratjugotre, tvåhundratjugofyra, tvåhundratjugofem...

    Hon slöt sig inne i sitt skal, kröp in i den del längst in i henne dit den tjocka, tunga depressionen ännu inte nått fram. Stängde ute allt, fick sitt medvetande att krypa ihop, gömma sig längst där inne. Den lilla del av henne som fortfarande var den glada Nalin, Nalin som var kär i Ville och som snart säkert skulle bli tillsammans med honom.

    Hon täppte för omvärlden. Det var nästan bättre än att fylla huvudet med hög musik från hårt intryckta hörlurar. Mer äkta. Hon gjorde det själv. Hennes tillflykt.

    Något gjort i plast fladdrade över hennes fot, fick henne att tappa koncentrationen. Hastigt såg hon upp, plötsligt medveten om att någon betraktade henne. Ingen framför henne.
    En knack på axeln. Nalin snodde runt.

    Lukten av svett och cigarett slog emot henne. De var tre stycken, stod bredbent och flinade. En av dem blåste ut rök ur näsborrarna, släppte en cigarett och mosade den omsorgsfullt med tån. Säkert baxare.

    Som Ville.

    Hon slog hastigt bort liknelsen ur huvudet. De här var inte alls som Ville. De var stora, självsäkra, tuffa, skoningslösa killar. Ja, de var svennar, som Ville, men där tog likheterna slut.

    Killarna hade skinnjackor, jeans med stora hål och sneakers. De tornade upp sig framför henne, uppenbarligen väldigt belåtna med att vara fler och större än henne. En rysning löpte längs med hennes ryggrad, men hon var samtidigt glad att hon inte hade någonting värdefullt på sig. Inte ens nycklarna. Bara en tjuga som låg i byxfickan.

    En av killarna sträckte ut ena handen mot henne. Nalin frös till.

    Killens hand stannade upp. Han stod helt stilla med handen utsträckt. Ansiktet hade fortfarande det där självbelåtna flinet, men ändå stannade han upp. Nalin rynkade pannan.

    Hon la plötsligt märke till att den svaga vind som fått hennes hår att fladdra stannat av helt. Den rörde inte heller någon av pojkarna, men deras kläder stod stilla i luften i samma position som vinden hållit dem.

    En varningsklocka började ticka i bakhuvudet på Nalin. Häftigt snurrade hon runt...

    Och det var som hon trott.

    Allt stod helt stilla, som om man hade tryckt på paus i en film. Bilarna stod stilla mitt på vägen, dörren till en affär höll på att öppnas av en ung tjej, ett barn satt på en parkbänk och sträckte ut tungan mot slickepinnen i handen. Molnen stod stilla, löven som vinden dragit av från träden hade stannat i luften.

    Allt var stilla, utom Nalin.

    ”Hallå?” ropade hon så högt hon kunde. ”Kan någon höra mig?”

    Ingen svarade henne. Det var som att prata med statyer. Som att stå bland skyltdockor, eller i ett dockskåp.

    Drömde hon? Hon nöp sig själv i ett finger, riktigt hårt, borrade in nageln i huden. Men nej, hon var vaken. Smärtan var verklig.

    Då kände hon en hand på axeln. Hon stelnade till, förmådde inte röra på sig.

    ”Vem är det?” stammade hon.

    Tystnad.

    ”Vem är det?” skrek hon.

    Fortfarande tystnad. Men handen tryckte till henne på axeln. Nalin tog ett djupt andetag och snurrade långsamt runt.

    ”Ville!” utropade hon.

    För det var verkligen han. Ville, och han var sig precis lik. Inte blek som ett spöke. Han levde. Han andades. Han hade färg på kinderna. Hans ögon var blåa.

    Ville sträckte ut sin hand, och Nalin tog den. De omfamnade inte varandra sådär passionerat som skådespelare gjorde i romantiska dramafilmer, de höll bara handen och tittade på varandra. Båda verkade lika småchockade över att de faktiskt stod där, sammanlänkade genom sina händer.

    Nalin visste inte vad hon skulle säga. Det var så många frågor hon hade, så många saker hon ville berätta för honom. Men hon kunde inte få ur sig ett enda ljud.

    Det kunde Ville.

    ”Jag har saknat dig, Nalin”, viskade han.

    Nalin vågade knappt tro det.

    ”Är det säkert?”frågade hon. Rösten darrade, den bröt sig flera gånger.

    Ville sa ingenting, men han nickade mot henne.

    ”Jag har saknat dig också”, sa hon.

    Världen stod bokstavligen helt stilla runtom dem. Nalin såg in i Villes ögon och den där välbekanta känslan spred sig i kroppen på henne. Hon kunde se att han verkligen tyckte om henne, som hon tyckte om honom. Hon blev alldeles varm i bröstet och kramade hans hand extra hårt.

    ”Var har du varit?” frågade hon.

    Hans leende dog bort.

    ”Fråga mig ingenting”, bad han. ”Då kan jag inte stanna här.”

    Nalin ville fråga varför, men hon hejdade sig. Naturligtvis ville hon inte att han skulle ge sig av! Hon skulle kunna vara här med honom för alltid. Med honom verkade hon ha en mening igen. Inte bara att fortsätta gå omkring som en zombie som bara talade när hon blev tilltalad och som aldrig mötte blickar. En riktig, äkta mening.

    ”Bara du inte försvinner”, mumlade hon.

    Villes ansikte förvreds i något som liknade ångest. Nalin tog ett steg mot honom, la sin fria hand på hans axel, automatiskt, för att trösta honom.

    ”Jag kan inte stanna för alltid, Nalin”, sa han.

    Nalin såg ner och försökte att inte släppa fram tårarna som trängde på. Naturligtvis. Det var för bra för att vara sant att få vara här med honom.

    ”Var inte arg på Daniel”, sa Ville och såg bedjande på henne. ”Han kunde inte rå för det. Jag är inte arg på honom.”

    Nalin rynkade pannan. Han bad om för mycket.

    ”Jag hatar honom”, väste hon och knöt näven som låg på hans axel. ”Allt det här är hans fel.”

    ”Han har inte haft det så lätt, vet du.” Ville såg mjukt på henne. ”Ingenting blir bättre av att gå omkring och avsky honom.”

    Nalin ville protestera, men hon lät bli. Det var inte såhär hon ville spendera sin lilla tid med honom, argumentera om Daniel.

    Hon lade armarna runtom Ville, lutade försiktigt kinden mot hans bröstkorg. Han tvekade, men bara för några sekunder. Sedan lindade han armarna om henne också. De stod så, mitt i tystheten. Tätt sammanslingrade, lutade mot varandra. Som ungdomarna gjorde på skolgården. Men det här var mer, det var med äkta känslor, äkta glädje över att vara nära varandra, utan att bry sig om någonting annat.

    Efter en stund lade Ville handen på hennes huvud.

    ”Lyssna”, sa han och tryckte hennes öra lite hårdare mot sin bröstkorg.

    Nalin stod alldeles stilla, vågade knappt andas.

    Och då hörde hon det. Ett rytmiskt dunkande djupt där inne. Svagt, men inte svårt att urskilja.

    ”Åh”, flämtade hon.

    Det var hans hjärta som slog.

    ”Det slår för dig, Nalin. Bara för dig”, viskade han.

    En ensam tår rullade nerför hennes kind, passerade mungipan, stannade vid hakan och droppade sedan ner på jackan. Det var sant. Hans hjärta slog en gång till, och det slog för hennes, Nalins skull.

    ”Jag älskar dig”, mumlade hon.

    Ville stelnade till.

    ”Säg inte så”, viskade han.

    Nalin rynkade pannan. Varför ville han inte höra det? Älskade han inte henne? Hon kände en flammande rodnad sprida sig på kinderna och började dra åt sig armarna.

    ”Missförstå mig inte”, sa han hastigt. ”Jag älskar dig också, Nalin. Men det skulle förstöra ditt liv om du gick omkring och bara tänkte på mig. Jag kan inte komma tillbaka, Nalin. Inte på riktigt, det vet du. Du måste gå vidare, utan mig.”

    Nalin tryckte sig så hårt hon kunde mot honom, höll fast honom.

    ”Jag kan inte det, Ville! Jag kan inte göra det här utan dig!”

    Hon skakade, han höll hårt om henne.

    ”Du måste klara det, Nalin”, sa han. ”Du måste leva.”

    Nalin snyftade till. Hon kände sig med ens så svag. Det var som att det bara var hans armar runt henne som fick hennes lungor att arbeta vidare. Hans närhet trängde bort smärtan, men det var inte för evigt. Det var som en drog, en drog hon inte kunde leva vidare utan. Hon tänkte på hur det skulle gå när han försvann.

    Ville begravde ansiktet i hennes hår några sekunder. Sedan rätade han på sig.

    ”Jag måste gå nu”, mumlade han.

    Nalin skälvde till.

    ”Redan?” viskade hon.

    Han svarade inte. Istället lirkade han loss hennes grepp runtom honom, föste undan hennes armar trots att hon stretade emot med all sin kraft.

    Nalin slog armarna om sig själv.

    ”Dit du ska... Mår du bra där?”

    Ville log mot henne, sträckte trevande ut handen och rörde vid hennes kind.

    ”Jag mår bra”, lovade han.

    Hon slöt ögonen, önskade att hans hand skulle vara kvar på hennes kind för alltid. Men den försvann, och hon såg upp.

    Ville var på väg bort från henne.

    ”Nej!” skrek hon. ”Ville, kom tillbaka!”

    Han vände sig om lite, men fortsatte sedan att gå. Duckade för att komma under några löv som var stilla i luften.

    Nalin försökte springa efter, men det var som om marken var täckt av klister. Varje steg tog en evighet, men hon kämpade ändå. Tog i så att hon blev alldeles svettig, vägrade att ge upp.

    ”Ville!” skrek hon igen.

    Men han var borta. Hon var ensam igen, mitt i dockhuset.

    Tårarna började rinna nerför kinderna på henne. Hon ville fortsätta, men hon kunde inte. Krafterna var slut.

    Plötsligt rörde vinden om i hennes hår, fick en slinga att hamna på den våta kinden. Hastigt torkade hon undan tårarna och krokade fast slingan bakom örat. Sedan förstod hon, och hon stelnade till. Vind. Allt blev levande igen.

    Ett brus av ljud slog emot henne. Suset i träden, trafiken, barnskratt och fötter som klapprade fram på asfalten. Vinden drog igenom hennes hår igen, löv fladdrade förbi. Lukten av höst, den där svala, jordiga lukten.

    Mitt framför henne stod de där tre killarna. Allt var tillbakaspolat ett par sekunder. Killen höll fortfarande på att mosa fimpen med tåspetsen. Alla tre flinade självsäkert mot henne.

    En av dem sträckte ut handen mot henne. Nalin stelnade till, men hon kunde inte röra sig bakåt. Istället slöt hon ögonen. Ville, tänkte hon. Ville. Hon kunde inte klara sig utan honom. Det gjorde nästan ondare nu, när hon haft honom i sina armar men inte varit tillräckligt snabb för att hålla honom kvar. Livet var utan mening igen, men den här gången var det värre.

    Det värsta som kunde hända verkade inte som det värsta som kunde hända längre. Det värsta som kunde hända hade redan hänt. Hennes liv var i spillror.

    Nalin stod kvar.

    ...

    Flåsande sprang hon så fort hon kunde. Hela hennes kropp försökte säga emot, men hon kunde inte sluta. Mörkret hade lagt sig, hemma var middagen säkert färdig. Men hon sprang inte hemåt. Hon sprang bortåt, så långt bort från allt som hon kunde komma.

    Hon var kladdig i hela ansiktet av blod, i håret hade hon tjocka blodkakor. Men hon försökte inte torka bort det, sprang bara så fort hon kunde, fortare ändå. Tvingade benen att röra sig snabbare, tänjde ut stegen så att de blev längre och längre. Såg inte omgivningen längre, räknade inte ens stegen. Ville bara stänga ute allt.

    Smärtan hade blommat upp, den fanns i hela henne. Det var som att varenda en av hennes nerver brann, det sved inom henne. Hon kunde inte hålla undan tankarna från Det Fruktansvärda Som Hänt. Det var som en magnet, hennes medvetande drogs åt det hållet hela tiden.

    Hon var långt borta från centrum nu, vägen hon sprang på var ett elljusspår. Lysena hade tänts, skickade spöklika skuggor från henne när hon sprang vidare.

    Tillslut orkade hon inte mer. Hon stannade, vek sig dubbel och försökte andas genom hållet, genom paniken. Kroppen hon höll om äcklade henne. Den luktade förfärligt av cigaretter och alkohol. Hon låtsades att det inte var hennes kropp, att det var någon annans kropp, någon annan som varit med om det som hon varit med om.

    Det hade ju verkat så lockande... Förslaget om att dricka. Hon tänkte bedöva smärtan, förlusten av Ville med det alkohol som killarna sträckt fram mot henne. Hon blev så dimmig i huvudet... Var knappt närvarande när det väl hände. Smärtan var inte hennes när hon knuffades in i väggen och huvudet sprack upp i ett stort sår som blodet forsade ur.

    Minnena... Nalin slog sig själv i ansiktet för att banka ur bilderna.

    Då hörde hon forsen. Och hon började gå ditåt. Huvudet var fortfarande inte riktigt helt klart. Hon tänkte att det kunde vara skönt att tvätta av sig blodet...

    Ena foten fastnade i en rot. Skon åkte av. Hon fortsatte ändå. Strumpan blev blöt, foten blev kall. Hon fortsatte ändå.

    Nalin kom fram till forsen. Den var alldeles svart, men hon visste att strömmarna i den var farligt starka. Äsch, tänkte hon. Jag är bra på att simma. Jag kan simma 250 meter i poolen i badhuset. Huvudet kändes tjockt och trögt, ett svalt dopp kanske skulle friska upp henne.

    Nalin klev i forsen, vadade som i trans längre och längre ut. Byxorna blev blöta. Hon hade glömt bort att plocka av sig kläderna. Det måste man göra när man badar. Annars blir det smutsigt i poolen, tänkte hon. Huvudet kändes trögt.

    Hon drog av sig byxorna och slängde dem på måfå mot land. Vadade längre ut. När vattnet räckte henne till midjan dök hon i. Kände det silkeslena vattnet glida längs med henne kropp. Åh, vad skönt det var. Vattnet tvättade bort alla spår av blod från hennes ansikte, hon redde ut håret med fingrarna, plockade ut allt blod.

    Fyllan skvalpade runt i henne. Plötsligt fick hon uppstötningar. Hon kräktes. Munnen fylldes med vattnet. Hon försökte dra ett djupt andetag. Mer vatten forsade in. Hon hostade, spottade, försökte få munnen fri. Men hennes kropp fylldes sakta av vatten och hon kände hur hon blev tung som en sten. Kroppen sjönk ner mot botten.

    I samma stund grep strömmen tag om henne. Hon sögs in i den. Kroppen virvlade hjälplöst runt i det svarta skummet. Hon slogs mot botten ett par gånger. Ögonen slöts. Kläderna var blöta och tunga, låg slickade längs med kroppen. Aldrig i hela sitt liv hade hon känt sig så tung, men samtidigt så lätt när hon slungades runt i strömmen.

    Men smärtan var borta. Kroppen var för tung för att kunna göra ont, för bedövad av det kylande vattnet. Hon kunde tänka på Villes död, Det Fruktansvärda Som Hänt utan att behöva vika sig dubbel och motarbeta uppstötningar. Det kändes som att hon mådde bra, hur medvetslös och blöt hon än var där hon låg i forsen.

    Det blir bra, tänkte hon för sig själv.

    Sedan sög det till, och hon kastades nerför ett vattenfall, slungades mot en sten. Det skälvde till i varenda nerv när hon slog mot klippan. Sedan upphörde suget, den bedövande smärtan. Mörkret blev stilla, lugnt och behagligt. Hon frös inte längre.

    Hjärtat slog ett par vilda slag, kämpade för att överleva. Men sedan blev kroppen helt stilla, och det dunkande ljudet ersattes av tystnad.

    Nalin visste att hon var död. Hon hann inte ens bli rädd, hann inte ens undra vad som skulle hända nu. Hon bara fanns för några ögonblick. Hon existerade mitt i tystnaden. Det var mörkt överallt.

    Men sedan blev mörkret plötsligt till ett bländande sken, och den tomma känslan ersattes av en fantastisk värme som tinade upp hela henne från topp till tå. Hon reste sig, stod mitt i ljuset. Ingenting var upp eller ner, det var bara ljus överallt, och det bländande skenet.

    Hon visste att hon inte var blöt längre. Hon visste att hon inte var full längre. Blodet var borta. Hon kände sig så lätt, som om varje steg hon skulle ta skulle göra så att hon flög flera meter. Den tunga smärtan höll henne inte nere längre. Hon tog ett par steg. Kände sig smidig och lätt som en älva.

    Det kändes inte som hennes kropp längre. Det kändes som om hon skalat av sig den gamla kroppen, den med den fysiska smärtan, såret, blodet och fyllan på. Under skalet hade hon en ny kropp, stark och orörd. Fri från allt som gjorde ont.

    ”Nalin”, ropade en röst.

    Nalin vände sig om, nu log hon, som hon aldrig lett förut i hela sitt liv. För där stod han. Ville.

    ”Ville!” skrek hon, ett högt jubelskrik.

    De rusade fram, landade i varandras armar. Hon klamrade sig fast vid honom, grät häftigt av chock, förvåning och lycka. Hon skakade.

    ”Jag älskar dig, Ville”, sa hon.

    Hon kände Ville tveka igen, men den här gången blev hon inte sårad.

    ”Säg det”, sa hon, lutade sig bakåt och såg honom i ögonen. De där fantastiska, blåa ögonen. ”Säg det.”

    Villes ansikte sprack upp i ett stort leende, och plötsligt var alla tvivel borta. Kvar var bara en lycka, nej inte lycka – en eufori som var så stor och mäktig att Nalin knappt kunde andas. Ville placerade sina händer på vardera sida av hennes ansikte.

    ”Jag älskar dig också, Nalin.”

    Och de omfamnade varandra, utan att någonsin behöva släppa taget igen. Någonsin.