Charlotte Cederlund

Ladda hem högupplöst bild »

  • Jag har alltid varit en berättare. Knappt hann jag lära mig prata ordentligt innan historier flödade ur mig i en ström som aldrig sinade. De var som bubblor i bröstet, de där berättelserna. Bubblor som förökade sig i rasande fart och pressade sig uppåt, utåt innan de nådde friheten. Där blev de till sagor, sånger och radioprogram som sedan skingrades med vinden.

    Att skrivandet blev mitt sätt att förankra berättelserna var egentligen oväntat. Vi kom nämligen inte alls överens i början, de skrivna orden och jag. Det började med ett missförstånd i första klass. Pappa lärde mig läsa redan under sommaren innan skolstarten, trodde jag i alla fall. När fröken första dagen frågade vilka som kunde läsa svarade jag därför stolt ja, men stoltheten blev till skam när övningstexten fröken la framför mig var helt oförståelig. Det visade sig att pappa och jag inte hunnit längre än till versalerna, gemenernas snirkliga former på frökens papper var för mig lika obegripliga som kinesiska tecken. Nederlaget tog ett tag att återhämta sig från.

    Min skrivande tillvaro fortsatte på samma tema. Jag kunde inte stava, inte om så mitt liv hängde på det. Det spelade ingen roll hur ofta jag och pappa övade diktamen, när det väl var skarpt läge slutade det alltid med att jag fick tillbaka min text fullklottrad av röda felmarkeringar. Grammatik förstod jag mig inte heller på. Vad som var substantiv, verb och adjektiv fastnade aldrig i min hjärna. Det var som om ordklasserna och mina hjärnceller tillhörde magneter av samma polaritet, omöjliga att förena.

    Ändå klängde jag mig envist kvar i pappret och pennan. Med sammanbiten koncentration fyllde jag skrivböcker med historier och sagor. Jag skrev om katter, pirater, vattenmeloner och allt däremellan. Rödmarkeringarna blev långsamt färre och när jag äntligen hittade min språkliga väg fanns det inte längre något som bromsade. Berättarbubblornas förökningsprocess eskalerade och orden flödade rakt ner på pappret.

    Det är alltid fantastiken som har tilltalat mig mest. I ärlighetens namn kan jag räkna de verklighetstrogna texter jag producerat på handens fem fingrar. Realism är helt enkelt inte min grej. Ge mig hellre drakar, trollkarlar, tidsresenärer - eller varför inte samiska schamaner som i min debutbok Middagsmörker.

    Det kan låta ironiskt att en skåning väljer att skriva om en samisk miljö och kultur som hon egentligen inte har någon erfarenhet av. Men jag kunde helt enkelt inte låta bli. För även om jag hatar snö och kyla precis lika mycket som min huvudkaraktär Áili och inte har någon erfarenhet av varken skoterturer eller renskötsel så blev jag fascinerad. Fascinerad av att det ryms så mycket magi och mörk historia i den samiska kulturen som jag aldrig hade hört talas om innan. Fascinationen blev till en berättelse och precis som när jag var yngre gav jag mig inte förrän den var nedpräntad på papper. Nu har berättelsen dessutom blivit en riktig bok, ibland är det bra att vara envis!

    Charlotte Cederlunds blogg.

    ©Fotograf: Niklas Herrström

     


  • Titlar av Charlotte Cederlund utgivna på Opal bokförlag:
Middagsmörker »
Gryningsstjärna »