Lena Arro

Ladda hem högupplöst bild »

  • Om jag inte hade blivit författare, så skulle jag nog ha blivit – författare. Vägen dit är nämligen hal och lutar framåt, man fortsätter av bara farten. Den är dessutom kantad av höga bokhyllor, utplacerade av bibliotekarier som vill förleda och locka fler att börja skriva så att de ska få fler böcker att sortera...

    Jag kommer ihåg när jag fick mitt första bibliotekskort. Utan det fick man inte komma in på vuxenavdelningen, man var tvungen att hålla sig bland barnböckerna, de med färgglada bilder på framsidorna och bland orden. Jag var mycket liten och borde ha hållit till godo, men jag längtade efter den andra sidan – där orden i böckerna inte avslöjades av illustrationer utan istället doldes av bildfria, helröda, lätt knottriga omslag. Vuxenböckerna! För att få ett inträdeskort till dem var man tvungen att skriva sin namnteckning på ett papper. Med skrivstil! Som jag inte hade lärt mig än. Jag övade. Och övade. Och en dag, fullständigt skräckslagen, skrev jag med darrande hand namnteckningen under uppsikt av den stränga Bibliotekarien. Och den dög. Jag blev insläppt på vuxenavdelningen, gick som i trans mellan hyllorna. Jag lånade en av de där hemlighetsfulla, bildlösa, röda, lätt knottriga böckerna, gick hem med den tryckt mot bröstet, stängde in mig på mitt rum och började läsa - och förstod naturligtvis ingenting. Jag kunde visserligen läsa men jag hade ju inget ordförråd att tala om. Än. Det har byggts på en del under åren men det är inte fullt, det blir det aldrig, tack och lov.

    Med en sådan längtan efter orden bakom pärmarna fanns det inte mycket annat att göra än att läsa och fortsätta läsa. Och skriva.

    Efter ett tag hittade jag också tillbaka till den illustrerade barnavdelningen och numera känner jag mig lika hemma på båda sidorna.

    Så jag skyller allt på biblioteken. Och kanske på mina föräldrar som kom till Sverige och lärde sig svenska som vuxna. Jag har ärvt deras förvissning om att språket är det viktigaste av allt. Utan språk är man ingen. Jag har förresten ärvt deras brytning också - som folk brukar ta för norrländsk dialekt. ”Du kommer visst norrifrån?” säger de och jag svarar med ett sådant där norrländskt insuget ”Joo”...Det är en annan fördel med att vara författare, förutom alla orden alltså – man får ljuga...

    Besök gärna min Facebook-sida!


  • Titlar av Lena Arro utgivna på Opal bokförlag:
Änglamakerskans hus »
Blommor på Höökens grav »
Häxbergets hemlighet »
Den sista strandgasten »
Lycke och Lage – Ibland är det bra att det är mörkt »
Lycke och Lage – Ibland är det bra att vara liten »
Magda och Anton »
Magda och strumpsyskonen »
Den inmurade munken »
Benrangelskuggan »
Mordet på ön som inte fanns »
Lycke och Lage – Ibland är det bra att det är vått »
Mumievinter »
Rebus bygger en skog »
Lycke och Lage: Ibland är det bra att det är vått »
Paket till Piroschka »
Min vän på andra sidan berget »
Mille och den stora stormen »
Magda och loppsockan »
Från Döda fallet till Ales stenar - Platser med (spök)historia »
Tore Silver Visselgren »
Magda och Anton »