Vinnaren i Trustvilles novelltävling är Vilda Gulleryd,12 år, som har skrivit novellen Skräcknovell.

Juryns motivering lyder:

Skräcknovell berör genom sin psykologiska skärpa och sitt modiga tema. Författaren gestaltar inre skräck på ett trovärdigt och djupt mänskligt sätt, där gränsen mellan tanke och handling suddas ut. Språket är moget och känslomässigt precist, och berättelsen lämnar ett starkt intryck även efter att den är slut. 
Det är en novell som både skrämmer och berör.

Här är Vilda Gulleryds novell:

Skräcknovell 

Det hade hänt igen. Den där rösten i mitt huvud hade tagit kontrollen igen. Den hade tvingat mig att säga alla de där fruktansvärt taskiga orden. Nu satt jag på skoltoaletten fylld av ånger, skräck och ångest. Jag var så rädd att jag skakade, det var inte jag som styrde min kropp längre, det var rösten i mitt huvud som styrde och hotade. Sa att om jag inte gjorde som den sa skulle ingen tycka om mig, alla skulle hata mig. Jag kände mig som ett misstag, ett fult, värdelöst misstag som ingen ville ha.

Jag drogs plötsligt upp ur mina ångestfyllda tankar. Någon knackade på dörren, jag torkade snabbt bort tårarna och försökte se normal ut när jag gick för att öppna dörren. Utanför stod Max och Leon, de kollade konstigt på mig, som om de också tyckte att jag var ett missfoster. Rösten I huvudet höll med, jag var ett äckligt missfoster som ingen ville ha, inte Ella, Nadja eller Tim. Jag tog på mig mina ytterkläder och gick ut.

När jag kom ut stod Nadja, Tim och Ella och pratade, Nadja såg arg, Tim besviken och Ella mest orolig. När Ella såg mig kom hon fram och frågade:
-Jag ser dig Lucas och jag vill finnas här för dig, hur mår du? Hon verkade inte skadeglad bara orolig. Jag ville så gärna så gärna berätta allt och slippa känslan att vara ensam. Jag skulle precis öppna munnen när rösten började tala. Den sa:
-Slå henne, hon vill att du ska må dåligt, hon tycker du borde dö, dö! Jag försökte kämpa i mot men då blev bara rösten högre.
-Du ska slå henne, nu. Rösten tog över. Jag slog henne, rakt i ansiktet. Hon kved till innan hon sjönk ihop som en säck potatis. Jag ville stanna kvar och hjälpa henne, be om ursäkt. Men rösten hade andra planer, den sa åt mig att gå därifrån, skita i henne som hon och alla andra skiter i mig. Jag var så rädd att jag skakade, jag gick på skolgården i den kropp som en gång varit min, jag såg alla barnen som lekte utan ett bekymmer i världen samtidigt som det för mig kändes som att världen gick under och att jag inte skulle orka med morgondagen. Jag var så rädd att det svartnade framför ögonen och en känsla av att drunkna välde över mig.

När jag kom hem kastade jag mig på sängen, en efter en kom tårarna tills jag grät på riktigt. Det var länge sedan jag grät och jag kände mig barnslig. Inga normala killar i tolvårsåldern grät. Rösten gick igång, igen.
-Ingen bryr sig om dig, särskilt inte dina föräldrar och kompisar. Det spelar ingen roll vad du gör alla hatar dig ändå. Du ska slå i vägen och innan jag visste vad som hänt var jag på väg mot väggen.
-Aj! Jag skrek rakt ut när min knytnäve träffade väggen. Men ingen hörde mig eftersom jag var hemma själv. Jag var totalt skräckslagen vid det här laget, jag sjönk ihop. Det var en känsla jag aldrig känt förut, något mer än bara vanlig rädsla. Något mycket starkare. Jag trodde rädslan skulle svälja mig hel, att jag bara skulle försvinna i ett hav av rädsla och ångest. Det kanske jag också hade gjort om telefonen inte hade plingat till just då. Jag drog mig upp från det kalla, blötta golvet och norpade åt mig mobilen. På skärmen stod det: “Är du okej?” det var ett sms från Ella, jag började gråta igen och väggarna kändes som de kom närmare och närmare som om de skulle sluka mig. Det gråa rummet som en gång känts som hemma var nu ett rum som stank av ångest och smutsiga kläder som ingen orkade bry sig om. Det var dammigt och jag inbillade mig att det hängde spindelnät lite här och var, att det var ett övergivet spökhus som någon gammal häxa bott i. Men nej det var jag som bodde där.

Jag drogs tillbaka till verkligheten och mindes plötsligt sms:et, jag visste inte om jag skulle svara sanningsenligt eller komma på någon snabb lögn om att livet var som en dans på rosor. Jag bestämde mig för det senare. Jag svarade något i stil med: “Allting är okej, bara lite trött efter idrotten”. Hon trodde nog mig inte, det var en väldigt dålig lögn men jag orkade inte försöka.

Precis när jag hade skickat iväg sms:et kom mamma och Julie hem. Mamma ropade på mig men jag orkade inte svara, någon minut senare kom hon upp med röda kinder och ett stort leende, men leendet försvann så fort hon såg mina rödgråtna och det stora hålet i vägen. Hon såg både besviken, arg och sorgsen ut på en och samma gång.
-Oj, var det enda hon fick fram innan Julie ropade på henne. Hon backade sakta ut ur rummet innan hon försvann ner igen.

Nästa dag i skolan var det ingen som hade glömt gårdagens händelse, alla kollade konstigt på mig som om jag var äcklig och förgiftad. Då gick rösten igång.
-Du är en äcklig liten skitunge, alla tycker det. Han kille med mössan, slå honom. Jag lydde även fast jag inte ville, ja hade ingen kontroll över min kropp längre. Den lilla pojken sprang gråtandes till en av sina lärare. Jag skämdes något otroligt och jag visste att det skulle bli samtal hem. Jag böjde ner huvudet och drog upp luvan men precis då kom Ella, hon sa:
-Jag tror inte du är okej, du gör saker som du inte borde. Jag tror inte att du gör det med mening, mer tvångstankar som om någon tvingar dig. Men jag finns här för dig. Då berättade jag allt, från rösten och det dåliga samvetet till hålet i väggen och det tårblötta golvet och allt kändes bättre. Det kändes som om rösten inte var lika stark efter att den blivit avslöjade. Kanske skulle den alltid finnas där i mitt bakhuvud, men just nu kändes det okej.