När jag skriver söker jag ofta efter en känsla. Det behöver inte nödvändigtvis vara en känsla i historien jag berättar, utan handlar snarare om en känsla hos mig när jag skriver. Jag älskar när jag står i duschen på morgonen och helt plötsligt kommer på den där perfekta meningen. Först försöker jag memorera den, men det slutar nästan alltid med att jag, droppande blöt och med schampo i håret, står i mitt vardagsrum och skriver ner meningen i min telefon eller på ett gammalt kvitto. Många av mina berättelser har börjat precis så, som lösryckta idéer nedskrivna under de mest olägliga tider.  En gång var jag på bio och såg en fruktansvärt tråkig film (det var någon deckare med tråkiga mord och tråkiga poliser), och ungefär tio minuter in i filmen kom jag på den perfekta meningen. Jag menar det, där och då var den meningen det bästa jag någonsin kommit på. Utifrån den meningen skrev jag sen ett helt manus till en bok i mitt huvud. Början, mitten, slutet, allt! Jag vågade inte ta upp min telefon och skriva ner allting under filmen (det var en liten och fullsatt salong och jag är lite av en fegis), så istället satt jag och mumlade allting för mig själv om och om igen för att inte glömma något. När filmen äntligen tog slut (två timmar som kändes som cirka tjugofyra) kastade jag mig ut ur salongen och skrev ner allting jag kunde komma ihåg. Den där första meningen, min perfekta mening, som jag byggde hela historien på fick till slut inte plats i den färdiga versionen (kill your darlings och allt det där), men själva berättelsen blev faktiskt min debutroman Allt jag inte sa.  Jag är född 1989, bosatt i Malmö och utbildad manusförfattare och genusvetare.  © Foto: Privat