Som barn var det roligaste jag visste att lyssna när vuxna pratade om livet. Jag minns hur jag satt och lyssnade och tyckte det var så hyperintressant att när jag behövde gå på toa sprang jag för att missa så lite som möjligt. Sedan var det känslan att på kvällen ligga och titta på min (lilla) bokhylla och tänka på hur det mellan de smala pärmarna dolde sig en hel värld. En liknande känsla fick mig som ung vuxen att dra mig tillbaka från stan till en stuga i skogen. Jag satt på tunnelbanevagnen och tänkte på att alla människor som satt där bar ett helt universum inom sig. Men det var för många universum just då, jag kunde inte få kontakt med mitt eget. Då blev pennan min hjälp. Med en penna och ett papper öppnas en kanal och helt plötsligt klev mitt universum fram. Det blev sida efter sida, och så fortsätter det. Jag skriver mig fram för att få reda på mer om hur det kan vara att vara människa. När jag skriver får jag tillbaka den där känslan av att lyssna på de vuxna när de pratar om livet. Med pennan kan jag få fram en värld som ryms på en yta av någon centimeters bredd. Orden berättar om livet. Att vara du. Och att vara Malin. I världen. Besök gärna min hemsida: www.malinsbocker.com