Jag var åtta år när jag i en ”mina-vänner-bok” skulle svara på frågan vad vill du bli när du blir stor? Kung svarade jag, eller författare. Nu är jag stor och drömmen om att bli kung har jag för längesedan lagt åt sidan. Att jag skulle skriva har nog alltid varit en självklarhet. Egentligen. Men jag har varit rätt bra på att lägga hinder i vägen för det själv. Som att utbilda mig och jobba med saker jag försökte intala mig var roliga. Det var de inte, och jag var en skrivande människa som inte skrev. Till slut kom jag till en punkt då jag insåg hur mycket skrivandet verkligen betyder för mig och jag fattade beslutet att söka till Författarskolan vid Lunds Universitet. Jag kom in och fick där ovärderlig inspiration av lärare, handledare och klasskamrater att hitta vägen till skrivandet. Två år senare tog jag examen och har nu skrivit debutromanen Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt. Att min första bok skulle handla om ungdomar föll över mig en dag när jag var ute i skogen med hunden. Det är så mycket som händer de där åren, så mycket man ska ”få ihop”, med kompisar, killar, tjejer, kompisars kompisar, föräldrar, lärare och en massa andra unga och vuxna människor som snurrar runt i ens liv. Jag minns själv den åldern väldigt väl, hur livet ena dagen sprakade och nästa dag kunde smärta intill outhärdlighet. Att försöka sätta ord på de där känslorna är en av de största drivkrafterna i mitt skrivande. Ibland tycker jag att skrivandet är som en extra kompis, som jag har en ständig dialog med. Det börjar alltid med en karaktär eller två, sedan byggs det på. När jag sätter mig ner och skriver vet jag aldrig själv vad som ska hända, så varje berättelse blir ett äventyr för mig med. Inspiration hämtar jag från min nära omgivning; från skogen, från havet, från människorna i kassakön på ICA och från min fina familj så klart. Jag går också på opera, dans och teater, där känslorna får storma och många nya idéer föds. Och det finns många historier kvar att berätta. Gå in på min hemsida eller besök mig på Facebook!

Under en blarig firmafest för många år sedan avslöjade jag min stora dröm för två kollegor jag inte kände: jag ville skriva en bok. Kollegorna, som var copywriters, lyssnade artigt. Först nästa dag, när jag hängde med kroknacke framför datorn och såg dem gå förbi, kom jag på vad jag sagt och skämdes. Att vilja bli författare, så patetiskt. Det är ju det alla säger när de vill verka intressanta.Fast, det var ju sant. Men för att vara en person som drömt om att göra barnböcker i alla år, har jag lagt obegripligt mycket tid på att inte göra just det. Genom åren har jag rest, pluggat språk, spelat i band, jobbat alldeles för mycket, gift mig, fått barn och köpt hus – och när man köper hus, då tar de där ska-bara-uppgifterna aldrig slut. Men för några år sedan gick det inte längre att trycka undan den där skaviga känslan av någonting måste göras. Att jag behövde lyssna lite mer på mitt inre om jag inte skulle sluta som en väldigt sur tant.  Sedan dess har jag tecknat och målat som en tok, har ställt ut på olika gallerier, startat en webbshop, gått målar- och skrivarkurser och nu alltså gjort en bok om en pojke som inte vill gå på kalas. Och surtanten hann inte ens packa upp, hon tog sin väska och drog.  Lite bakgrundsinfo: jag är född 1964, uppväxt i Dalarna. Efter gymnasiet jobbade jag ett tag som au pair i London och flyttade så småningom till Göteborg. Nuförtiden bor jag ett par mil utanför stan med man, barn och katt och jobbar som formgivare och illustratör. Jag har, förutom Sven går på kalas, tidigare illustrerat två barnböcker (En dag i Klark Svenssons liv och Klark Svensson och kärleken, Natur & Kultur).