Mitt namn är Maria Engstrand, jag är civilingenjör, patentexpert och tvåbarnsmamma och jag borde verkligen inte vara här. Som civilingenjör, patentexpert och tvåbarnsmamma ägnar jag min tid åt rationella uppgifter med tydlig nytta och fast lön. Ordning och reda, veckojobb och fredagsmys. Tills den dag då jag upptäckte vingarna. De satt bortglömda på min rygg, ett par bleka skrynkliga saker, aldrig använda. Jag undersökte dem i smyg. Sträckte på dem, lät dem flaxa lite: en distanskurs, en skrivträff, korta skrivstunder på tidiga morgnar och sena kvällar. Jag intalade mig att det var nog. Vingar gör ingen nytta. Vingar är inte ett nödvändigt organ för en människa. I varje fall inte för en civilingenjör, patentexpert och … ja, ni vet. Men vingarna växte. En måndagmorgon i april, just före kafferasten, spräckte de sömmarna på jobbkostymen. Jag blev lika chockad som alla andra. Vad gör man när man står mitt i ett kontorslandskap med uppsprättad kavaj och bruset av vingslag i öronen? Det finns ingen återvändo, ingen möjlighet att gömma vingarna bakom ryggen igen. Det är bara att gilla läget. Och det gör jag, mycket! Jag gillar att skriva för barn och unga för att jag gillar kravet på fart och koncentration som finns i formatet. Jag gillar att inga frågor är för stora. Jag gillar att man får ha roligt. Jag gillar att utforska. Saker, platser, idéer. Jag vill alltid veta mer. Jag gillar teknik, särskilt om den går att se och ta på och har kugghjul. Många kugghjul. Jag gillar språk och ord, deras smak, deras rytm. Jag gillar att fundera på världen och vad människor tänker om den, hur de tänker och vad de tror. Jag gillar stora skogar och mörka sjöar, det är där mina rötter finns. Jag gillar att tänka på tid, på då och nu, på vad som försvinner och vad som finns kvar.                  Min debutroman ”Kod Orestes” är tänkt för barn mellan 9 och 12, eller för vem som helst som tycker om att lista ut hur saker hänger ihop. Den innehåller mycket av det jag gillar: gåtor, chiffer, ritningar, kartor och apparater. Ramhändelserna liknar Da Vinci-kodens, men det händer i en villaförort bredvid motorvägen och det handlar om tro och vetande, om ingenjörer och stjärntydare, om skogar och järnvägar, och om föräldrar och utvalda barn. Jag önskar att den som läser ”Kod Orestes” skall bli nyfiken. Att den vill veta mer, att den vill tänka själv. Att den vill upptäcka vår omvärld och vår historia. Jag tror att den som blir fascinerad av världen är mindre benägen att förstöra. Jag tror att den vill bygga vidare, bygga eget, bygga runt.     Och så önskar jag att den som läser har roligt. Jag har själv väldigt roligt. Beroendeframkallande roligt. Så roligt att det borde vara olagligt. Mitt namn är Maria Engstrand. Jag är fortfarande civilingenjör, patentexpert och tvåbarnsmamma. Men när jag sträcker ut vingarna har jag inget namn, ingen ålder, ingen bakgrund och inget ansikte. Jag bara flyger.