Under en blarig firmafest för många år sedan avslöjade jag min stora dröm för två kollegor jag inte kände: jag ville skriva en bok. Kollegorna, som var copywriters, lyssnade artigt. Först nästa dag, när jag hängde med kroknacke framför datorn och såg dem gå förbi, kom jag på vad jag sagt och skämdes. Att vilja bli författare, så patetiskt. Det är ju det alla säger när de vill verka intressanta.Fast, det var ju sant. Men för att vara en person som drömt om att göra barnböcker i alla år, har jag lagt obegripligt mycket tid på att inte göra just det. Genom åren har jag rest, pluggat språk, spelat i band, jobbat alldeles för mycket, gift mig, fått barn och köpt hus – och när man köper hus, då tar de där ska-bara-uppgifterna aldrig slut. Men för några år sedan gick det inte längre att trycka undan den där skaviga känslan av någonting måste göras. Att jag behövde lyssna lite mer på mitt inre om jag inte skulle sluta som en väldigt sur tant.  Sedan dess har jag tecknat och målat som en tok, har ställt ut på olika gallerier, startat en webbshop, gått målar- och skrivarkurser och nu alltså gjort en bok om en pojke som inte vill gå på kalas. Och surtanten hann inte ens packa upp, hon tog sin väska och drog.  Lite bakgrundsinfo: jag är född 1964, uppväxt i Dalarna. Efter gymnasiet jobbade jag ett tag som au pair i London och flyttade så småningom till Göteborg. Nuförtiden bor jag ett par mil utanför stan med man, barn och katt och jobbar som formgivare och illustratör. Jag har, förutom Sven går på kalas, tidigare illustrerat två barnböcker (En dag i Klark Svenssons liv och Klark Svensson och kärleken, Natur & Kultur).