Höjdpunkten med julen när jag växte upp var varken maten, paketen eller att träffa släkten. Det var julklappsrimmen. Vi tävlade om att få till de listigaste ledtrådarna och fyndigaste formuleringarna. Julklapparnas innehåll var sekundärt, det var publikens beundran som var behållningen. Av samma anledning skrev jag pjäser som jag framförde på roliga timmen. Varje vecka. Jag sjöng hemmasnickrade sångtexter på vänners födelsedagskalas och höll de vitsigaste talen på bröllop. Folkets jubel. En lumpen drivkraft kan man tycka, men jag var alltid yngst och minst och fick aldrig vara Agnetha i flickrums-ABBA. Att skriva träffsäkra texter blev min grej. Det enda jag var bäst på. I två decennier jobbade jag med marknadsföring. Det hann bli tusentals reklamkampanjer, säljtexter, slogans och pressreleaser. Jag vägde ord på guldvåg, räknade tecken och finslipade uttryck med noll-nollans sandpapper. Språket intresserade mig mer än innehållet. När familjen flyttade utomlands fick jag, i väntan på arbetstillstånd, tid över till den där boken jag alltid sagt att jag skulle skriva när jag blev stor. Att gå från snärtiga one-liners till en komplex story på flera hundra sidor var en rejäl omställning. Jag fick bestämma allt, ljuga okontrollerat och jag slapp förhålla mig till budgetar och deadlines. Friheten var överväldigande. Någonstans längs vägen blev berättelsen det viktigaste. Jag sög inte längre på varje formulering som vore den påskäggets sista karamell. Språket blev istället ett verktyg för att förmedla en historia. Min historia. Nu har min baby precis nått bokhandlarnas hyllor. Sida vid sida med etablerade författare står den där och låtsas att den hör hemma. Jag är så ny-på-jobbet-nervös att jag kan kräkas. Jag önskar innerligt att barnen vill läsa min berättelse, att de gillar den och vill ha fler böcker om John och hans vänner. För jag vill skriva dem. Att vara författare på riktigt är den största drömmen av alla. Större än att få vara Agnetha.