Porträtt för boksläpp
Anna Hörnell
Skrivandet är ett rum att bre ut mig i och en lekplats som aldrig förlorar sin charm. Det är också en plats där jag kan veckla ut möjliga verkligheter vid sidan om min egen. Världen gömmer ju så många; de finns i felhörningar och missuppfattningar, i varje nästan och tänk om, i allting som inte blev men hade kunnat bli. I en bråkdels sekund är skuggan i ögonvrån en björn, innan jag vrider huvudet och ser en mosstäckt bumling. I mitt skrivande vill jag uppehålla mig vid de där möjliga björnarna, och i textens bästa stunder känns inte björnen mindre sann än bumlingen.
Jag skriver också för att jag vet vad alternativet är. Orden har runnit ur mig sedan fyraårsdagen – i hemgjorda bilderböcker och skrivhäften stulna från skolan, på numera kraschade hårddiskar och i allt längre mobilanteckningar. Men när barndomens storhetsvansinne börjat sina slutade jag prata om skrivandet, och inte långt därefter slutade jag också skriva. Ordlös och deprimerad fick jag till slut erkänna för mig själv: att inte låtsas om skrivandet är att inte låtsas om mig själv.
Som en del i tillfrisknandet dammsög jag datorer och anteckningsblock på fragment som läckt ur fingrarna trots mitt ickeskriv. De var halvljugna dagboksanteckningar mest, kärleksförklaringar till Kalifornien och detaljerade beskrivningar av olika stökiga vardagsrum jag vaknat i. Jag fogade samman fragmenten i ett gemensamt dokument och lät dem sticka iväg i de riktningar de önskade. Hittade Melin, mitt 19-åriga ängsel till huvudperson, och ett kråkslott på Rafael place. Drog om gator och flyttade klippor ur verklighetens San Luis Obispo för att passa den fiktiva plats jag börjat bygga, uppfann naturkatastrofer och nattliga hyss. Jag hade roligare än jag haft på väldigt, väldigt länge, och så småningom hade jag snickrat ihop min debutroman I Kalifornien skälver jorden.
När jag inte snickrar berättelser jobbar jag som journalist. Eftersom jag får allt svårare att slita mig från litteraturen har jag dock de senaste åren pluggat skrivande – först på författarskolan i Lund och sen på Biskops Arnö. Jag föddes 1992 i Luleå men har halva hjärtat i en collegestad på andra sidan Atlanten där jag hängde i fem år. Mina allra bästa stunder är när litteraturen – en roman, en novell, ett opolerat diktfragment – lyckas ljuga sig fram till en sanning. Det är i jakt på en sådan stund jag skriver vidare.
© Foto: Carl-Olof Zimmerman