Björn Sundmark

När jag var liten läste min farmor sagor för mig. Jag satt i hennes knä och hon läste ur Tomtar och Troll, Bröderna Grimm och H. C. Andersens hemska sagor. Ibland blev hon lite rörd av de värsta Andersen-berättelserna (det blev inte jag!) och ibland blev hon så hes att hon inte kunde läsa mer. Då hämtade jag ett glas vatten till henne så att hon kunde fortsätta.

Sen blev jag större och kunde läsa själv. Det blev väldigt många ord och väldigt många böcker. Ibland glömde jag gå ut på hela dagen. Jag var lite som Tjuren Ferdinand under sin korkek. Men vi bodde nära en förvildade slottspark med (passande nog!) jättestora bok-träd och där lekte alla barnen. Vi klättrade i träd och byggde kojor. Där blev berättelserna och sagorna till verkliga äventyr. Lite som i Klättra i träd.

När jag var i tolvårsåldern läste jag så Sagan om Ringen – och så försvann jag in i den världen. Jag läste Tolkiens trilogi mer än tio gånger i sträck under några år. När jag kom till slutet så började jag direkt om från början. Ja, ett tag bodde jag lika mycket i Midgård som på Kjesäter utanför Vingåker. Den magi jag hittade där (ja, på båda platserna alltså!) har hållit i sig hela livet. Och mycket av det jag gjort sedan dess har varit försök att återuppleva den känslan igen – i böcker, filmer och i livet.

För det fortsatte! Sen, när jag var ännu lite större, skrev jag en doktorsavhandling i engelska om Alice i underlandet, läste böcker för mina egna barn (och för min fru!), och fick till och med mina studenter att skriva vers och göra bilderböcker.

Nu är det dags för mig själv att klätterberätta vidare bland träden: en bok om lekar bland bokträd.