Boel Werner

Jag jobbar i ett gammalt hus mitt i den lilla stan Ludvika i södra Dalarna. Genom mina fönster ser jag kyrkan, stadshuset, brandstationen, sporthallen och Mc Donalds, det känns som om jag har koll på allt i mitt hörnrum. Här har jag gott om plats, stort bord, ljusbord, scanner, skrivare, datorer … märkvärdigt vad saker man behöver! Och då är ändå en med nutida mått mätt väldigt ”analog” illustratör. Jag målar med acryl och tecknar med blyerts.

Och så skriver jag. Visserligen är jag utbildad ”illis”, men jag har skrivit hela tiden också. Alltid för barn och ungdomar. Det är inte ens något jag tänkt särskilt mycket på ­– det är det som känns intressant. Då får jag de bästa och viktigaste läsarna!

Att jag hamnade i Dalarna var otippat. Men min man hade en sån gullig stuga här, vid en sjö… så här slog vi oss ner, och vi har två barn och några landsköldpaddor i stugan, som har byggts ut åt alla håll. Men jag är från Småland, från landet, från en by som ingen hört talas om. Och då bodde vi dessutom utanför byn. 1965 föddes jag där och gick omkring som ett ufo i en värld där ingenting hände, förrän jag började lekskola en dag i veckan när jag var 6 år. Det var då jag träffade andra barn för första gången nästan! Innan dess hade jag mest hängt med djur … jag fick ta hem vilka djur jag ville, bara de var gratis. Min bok Kraken handlar förresten om ett av de där gratisdjuren…