Linnea Dahlgren

Varför skriver jag?
Många gånger har frågan ställts, både av mig själv och andra. Det har känts som att jag borde ha ett svar på den frågan, som att det måste finnas tydliga argument till varför jag väljer att dedikera så mycket av min tid till detta.
Kanske är svaret att det helt enkelt är så himla roligt att skriva. Att det är det enda sättet jag vet som man får lov att leka som vuxen, jag som aldrig ville sluta leka när jag växte upp.
Kanske är det så att skrivandet är en spegel. Genom skrivandet får jag syn på åsikter och känslor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Ibland tycker jag mig ana hela världen i skrivandets lilla spegel.
Kanske är det så att skrivandet är en portal till något bortom verkligheten. På andra sidan portalen kan vad som helst hända, vad som helst utom tråkig vardag.
Kanske för att skrivandet har samma omskakande effekt som en riktigt bra bok eller film eller tv-serie kan ha, fast bättre, för när jag skriver är det jag som bestämmer. Det ligger på mina axlar och mina fingertoppars dans över tangentbordet att göra upplevelsen så storslagen det bara går, och ibland är den insikten tung men oftast är den fullkomligt berusande.
Kanske skriver jag för att leka, inte med karaktärer och händelser, utan med språket. Välja ut de ord som ska fylla raderna, hitta de som är precis rätt att beskriva med, och välja bort de som bara ska finnas mellan raderna.
Det finns så många anledningar, men egentligen är det hela väldigt enkelt.
Jag skriver för att viljan i mig är så stark, för att känslan är så magisk. Kanske räcker det så.

Jag är född 1991 och bor i Malmö. Efter utbildningar inom biologi och kreativt skrivande pluggar jag nu till bibliotekarie samtidigt som jag jobbar på bibliotek. Och samtidigt som jag skriver, såklart.