Marion Jaklin

Blixtarna slocknar och jag gömmer mig bakom fonden.
Voguefotograferingen har hög prestige. Plötsligen är jag mitt i
fotografdrömmen, men känner bara tomhet. Jag ville skapa sagor och
berättelser men modebranschen halkade jag mest bara in i. Nu känner jag
mig fast i dess fisknät. Sen går jag.

Jag står utanför barndomshemmet i Nordnorge vid det iskalla fjordvattnet
där farfars fiskebåt gungade på vågorna och morfar röjde minor efter
kriget. Arktismörkret skymmer nu de milsvida vyerna. Du är utlämnad åt
dig själv här och jag tycker om det. Stämningen återfinns ofta i mina
bilder. Bredvid mig knirkar båthuset i vinden. Brädväggarna bär spikhål
från i somras då jag hamrade upp papper och målade under
midnattssolen.

Solen steker på min höggravida mage som pressas mot arbetsbordet i
Stockholm. ”Extremvärme” skriver tidningarna, återigen. Framför mig
ligger en svärm urklippta fåglar och flickan på pappret svävar i blöt
akvarell. Varsamt låter jag pigmenten rinna fram och tillbaka. Den första
barnboken jag illustrerar, med text av Stefan Casta, känns meningsfull.
Jag nyser och vattnet börjar rinna, gossen i magen vill ut. För tredje gången
ska jag bli mamma.

”Mamma, får jag se?” frågar min tvillingdotter. Barnen har i timvis stått
modell för ”Flickans fågel”. Målningarna av dem ger mig hopp när världen
tycks allt galnare. Tänk om en liten bok skulle kunna ge ett litet barn
någonstans en smula mer tro på sin egen förmåga och makt. Så det vågar
tro på drömmarna om en bättre värld.