Minette Lidberg

Att berätta om sig själv. Vad som driver en. Det är inte lätt. 

Fakta är enklare. Jag vet var jag bor, vad mina barn heter, min partners favoritdryck, mitt lösenord och namnet på sjön intill mig. 

Hjo, Tyra, August, kaffe, minette69, Vättern.

När jag debuterade som barnboksförfattare skrev jag så här i mitt debutantporträtt:

”När livet leker skriver jag för att förstå hur bra jag har det. När jag har svårt att andas skriver jag för att få syre. När tankarna är korta huggna satser skriver jag för att finna lugnet. När det är oroligt skriver jag för att nå ro. När vissa räknar till hundra skriver jag till tusen. Jag skriver ofta. Och inte sällan utan mening. Jag är en skrivoholic.

Och så berättelserna, som hela tiden dyker upp. Jag motar undan dem tills jag har en penna eller en uppsättning tangenter i närheten. Sedan släpper jag på och låter berättelsen rinna ut. För mig är det nu det börjar. Hur sålla bland alla idéer? Hur behålla perspektivet? Hur låta bli att ge upp projektet bok, när man tvivlar som allra mest? Och hur någonsin bli klar? Många frågor. Utan tydliga svar. Men kanske finns svaren inom en, efter att man har gått igenom hela processen och faktiskt kommit ut på andra sidan.”

Jag skriver under på det mesta i den texten fortfarande. Som det där med att någonsin bli klar, att anse boken vara bra nog. Det är svårt. Men man behöver till slut släppa taget. Låta boken träffa läsare. För det är då det kan hända, att man får den äran, att träffa en läsare. Och det är det mötet, kontakten, som gör min dag, ja, hela mitt skrivarliv.

Besök mig gärna på Instagram eller Facebook!