Pernilla Lissmyr

Någon har sagt att alla berättelser redan finns – de flyger förbi i luften, och det gäller bara att ha rätt antenner så man får syn på dem och sinnesnärvaro att förvandla dem till något konkret.

 Jag försöker haffa dem när de kommer farande. Det svåra är det där med att göra berättelsen till något konkret. Jag försöker skriva och rita, och reducera och polera så att berättelsen ska bli lika bra i någon annans huvud som den är i mitt.

Men det blir ju ändå olika för alla. Det du hör och ser när jag försöker berätta är inte vad jag hörde och såg i mitt huvud. Du har dina filter och jag har mina begränsningar. Inuti dig skapas en annan historia, och det fina är att kanske är den ännu bättre än vad den var i mig. 

Tänk att det går att fånga en historia och få in den i någon annans huvud? Med några små streck och fläckar på ett papper? Det är obegripligt.

Sånt som alla redan vet blir jag fort less på. Jag letar ofta efter de där andra sakerna i tillvaron. Det som inte riktigt uttalas eller uppmärksammas och som ingen gör ett snyggt vykort av, men som finns ändå och ligger där och är och tar plats. En jätteliten insekt som ingen vet vad den heter, en konstig känsla som man inte vill känna, en sån där mellanplats som ingen tänker på, eller en konstig händelse som ändå betyder något. Det blir nästan som en uppgift: om inte jag tittar på den här lilla grejen, kanske ingen någonsin gör det då? Finns den ens i så fall?

Jag är utbildad industridesigner och har läst barnboksförfattarutbildningar vid Linnéuniversitetet och i Jönköping. Jag klåpar runt med samtliga existrande hantverk men lär mig aldrig något ordentligt. Har två lockiga katter och två fina döttrar, en snäll man och en stor fruktträdgård, alltså allt man behöver.