Therese Henriksson

När började det egentligen? Kanske då jag var 4 och fick en bandspelare med tillhörande kassettband av min moster. På den kunde man trycka på rec och play och berätta historier om pojkar i blå täckjackor som blev jagade av grävskopor, och om prinsessor med plåster på knäna som räddade prinsar hela dagarna.

Det kan ha börjat när min egen trapperpappa som var en fantastisk historieberättare och trivdes bäst i skogen berättade om hur huvudlösa änglar en gång landade på en frusen sjö.

Just innan gryningen. Hur de gled ljudlöst fram på skridskor över den spegelblanka ytan, och visade sig vara änder.

Eller så började det då fröken i ettan läste Astrid Lindgrens Madicken och jag fann en karaktär som jag kände igen mig i. Han hette Abbe och han hade en pappa som drack och var lite som min. Abbe fick vara vuxenstark och han höll ihop familjen, och det visste jag precis hur det var.

Jag hittade fler böcker att känna igen mig i, och när jag var åtta lovade jag mig själv att så småningom bli författare. För då skulle jag kunna hjälpa andra.

De som kände sig ensamma kanske, och de som inte trodde att de var värda att bli omtyckta.

I tonåren skrev jag noveller och ritade serier och när jag börjat jobba med vård och hemtjänst skrev jag om kvällarna och lade historier på hög i morfars gamla koffert. Sedan blev jag fritidspedagog och då blev det sagor och spöklika små pjäser som uppfördes mer sällan än de skrevs ned.

Då min dotter Lovisa var fjorton fick jag för mig att jag skulle sticka en tröja till hennes femtonårsdag. Snart insåg jag att med min talang för stickning skulle hon väl stå där med bara en ärm i paketet på födelsedagen, säkert skulle den bli knölig också.

Kanske skulle det vara säkrare att skriva en berättelse istället. Jag började skriva och blev också klar med ett manus i tid. Det blev en rejäl pappersbunt som skrevs ut och slogs in i paket. 360 sidor om spökerier och kärleksbekymmer i tonårsvärlden.

Särskilt bra blev den nog inte, men det var en början.

Nu visste jag att det var dags att hålla det jag lovat mig själv som liten. En kurs i Kreativt skrivande vid LTU blev startskottet, och en ovärderlig hjälp när orden trasslat ihop sig.

Idén till min första riktiga bok föddes en tidig morgon då vi satt vid frukostbordet mina tre barn jag. Plötsligt skymdes ljuset då den största korp jag sett passerade fönstret.

När jag kom ut satt den märkliga fågeln på staketstolpen med huvudet på sned, och den flyttade sig inte fast jag gick allt närmare.

”Vem är du?” undrade jag då jag mötte fågelns blanksvarta blick.

Och precis där, kom tanken över mig.

Tänk om det inte är en vanlig fågel.

Jag ville skriva en saga. Jag ville att den skulle komma från hjärtat.

Den heter Korpmåne.

Therese har även en blogg!