Jag var åtta år när jag i en ”mina-vänner-bok” skulle svara på frågan vad vill du bli när du blir stor? Kung svarade jag, eller författare. Nu är jag stor och drömmen om att bli kung har jag för längesedan lagt åt sidan. Att jag skulle skriva har nog alltid varit en självklarhet. Egentligen. Men jag har varit rätt bra på att lägga hinder i vägen för det själv. Som att utbilda mig och jobba med saker jag försökte intala mig var roliga. Det var de inte, och jag var en skrivande människa som inte skrev. Till slut kom jag till en punkt då jag insåg hur mycket skrivandet verkligen betyder för mig och jag fattade beslutet att söka till Författarskolan vid Lunds Universitet. Jag kom in och fick där ovärderlig inspiration av lärare, handledare och klasskamrater att hitta vägen till skrivandet. Två år senare tog jag examen och har nu skrivit debutromanen Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt. Att min första bok skulle handla om ungdomar föll över mig en dag när jag var ute i skogen med hunden. Det är så mycket som händer de där åren, så mycket man ska ”få ihop”, med kompisar, killar, tjejer, kompisars kompisar, föräldrar, lärare och en massa andra unga och vuxna människor som snurrar runt i ens liv. Jag minns själv den åldern väldigt väl, hur livet ena dagen sprakade och nästa dag kunde smärta intill outhärdlighet. Att försöka sätta ord på de där känslorna är en av de största drivkrafterna i mitt skrivande. Ibland tycker jag att skrivandet är som en extra kompis, som jag har en ständig dialog med. Det börjar alltid med en karaktär eller två, sedan byggs det på. När jag sätter mig ner och skriver vet jag aldrig själv vad som ska hända, så varje berättelse blir ett äventyr för mig med. Inspiration hämtar jag från min nära omgivning; från skogen, från havet, från människorna i kassakön på ICA och från min fina familj så klart. Jag går också på opera, dans och teater, där känslorna får storma och många nya idéer föds. Och det finns många historier kvar att berätta. Gå in på min hemsida eller besök mig på Facebook!