Att presentera sig själv är inte alltid så lätt. Vad ska man ta med och vad ska man inte ta med? Vad är viktigt och vad är mindre viktigt? Det är svårt att svara på och det beror på vem man presenterar sig för. Jag brukar börja med att försöka föreställa mig den personen. Alltså föreställa mig Dig som just nu läser detta och vad du kan tänkas vara intresserad av. Och då blir det ungefär såhär: 1970 föddes jag i Jokkmokk, ett litet samhälle som ligger ovanför polcirkeln. Jag bodde inte där så länge men jag åkte dit ofta och mina barndomsminnen är tätt knutna till Jokkmokk och mormor och morfar. Det är en viktig plats för mig. Jag har bott på många platser genom livet och de flesta finns i Norrbotten och Västerbotten. Jag har jobbat som bibliotekarie och journalist innan jag började skriva böcker på heltid. Nu är skrivandet mitt huvudsakliga jobb men jag gör också andra saker som rör skrivande och läsning på olika sätt. I mina böcker får man många gånger möta djur. Främst hundar och katter. Det beror på att jag själv tycker mycket om djur. Tillsammans med mig bor det faktiskt en hund som heter Doris och det är hon som inspirerat till min första bilderbok. Jag skriver böcker för att det är det bästa jag vet. Jag läser också väldigt mycket böcker för det är också det bästa jag vet. När man läser och skriver så kan man förflytta sig hur man vill i nya världar och man kan prova att vara olika människor eller djur för en stund. Man reser i fantasin och det är snudd på magiskt. Att resa är också viktigt för mig. Jag gillar att se nya platser och träffa människor. Jag gillar sol och värme och havet. Jag gillar också att vara hemma och läsa en bok under en filt när regnet smattrar mot taket. Och det är faktiskt det jag har tänkt göra idag när jag skrivit klart det här. På soffbordet ligger en oöppnad bok och väntar på mig. Man skulle kunna säga att jag alldeles snart sätter mig i soffan under en filt och ger mig iväg på en magisk resa. Vi ses säkert någon gång någonstans och om du vill veta lite mer om mig så är du välkommen att titta in på min författarsida på Facebook!

Jag är uppvuxen i Örnsköldsvik där jag åkte konståkning och gick på disco på Folkets Hus. Allt var helt normalt tills jag halkade på ett bananskal och landade i Johannesburg. Året var 1991. Nelson Mandela hade just blivit frigiven och jag tänkte att jag, som läste till journalist, skulle kunna hjälpa till i kampen för frihet med att skriva pressmeddelanden och sånt. Kandidatexamen fick vänta. Det fick också drömmen om att flytta tillbaka till mina föräldrars barndomstrakter i Västerbottens inland. Där hade jag tänkt ta mig an ett hemman, engagera mig i glesbygdsfrågor och experimentera lite med ringblomskrämer.   ANC var förresten inte intresserade av mina pressmeddelanden, men jag fick snart ett rykte om att vara en jäkel på att smuggla, mest på grund av att apartheids säkerhetspoliser aldrig stoppade en ung, vit kvinna i sina vägspärrar. Det kunde vara allt från förbjudna böcker och hemliga dokument till, vid något enstaka tillfälle, efterlysta aktivister som behövde ta sig från en ort till en annan.  Jag blev kvar i Johannesburg. Jag gifte mig med en före detta politisk fånge och vi skaffade familj, hund och trädgård, i den ordningen. Jag skriver (dock aldrig pressmeddelanden) och jobbar som konståkningstränare och bildlärare. Jag har tidigare gett ut Napoleon & T-kex och Månsbergets hemlighet. I boken Zulusystrar, som har varit en ren fröjd att skriva, knyts livstrådarna mellan Norrland och Johannesburg på sätt och vis ihop. Allt är faktiskt så gott som helt normalt igen. 

Man kan inte hålla pennan med hela näven! Och man kan verkligen inte göra postapokalyptiska bilderböcker som egentligen inte är barnböcker eller rita serier vars främst tänkta målgrupp är en själv. Eller kan man? Elin Fahlstedt, 8 år, vägrade lära sig hålla i pennan klokt; Elin 18 år ville inte teckna fjädriga fåglar och måla gotländska landskap med akvarell. Elin 19 år drömmer om att göra märkliga serier efter att ha gett ut sina två första böcker, och har genom åren faktiskt lyckats lära sig att behärska penngreppet, inte helt tack vare den lågstadielärare som ihärdigt påpekade faktumet utan för att det faktiskt var bekvämare så. De två första böckerna blev en postapokalyptisk bilderbok och en serie vars främsta målgrupp var mig själv. Hur jag än höll i pennan så har jag hållit i den ett tag nu – jag arbetar i många olika tekniker och finner ett stort nöje i att byta stil. Seriealbumet ”Umbra” som ges ut på Kolik förlag är en dröm i blyerts och vattenfärg – mitt projektarbete i gymnasiet och över hundra sidor lång. Sagan om landet dit skuggorna flyr på natten och en bångstyrig flickas sökande efter pappan på det svartvita fotot uppkom när jag såg min första månförmörkelse. ”Önskeprickar” behandlar också sökandet efter något – i detta fall hemliga meddelanden och kanske sanningen om den stad där elledningarna skär sår i himlen och viskande röster hörs i rören. Och hur var det nu egentligen med stjärnorna i staden; vart tar de vägen när luften är täckt med avgaser och fabriksrök? Inspirationen från seriernas värld har letat sig in i min experimentella bilderbok, men även bilder från min egen omgivning. Digital collageteknik ger utrymme för användningen av foto och tecknad bild tillsammans på ett helt unikt sätt! Rinnande olja från den där dunken som pappa glömt att städa bort hemma letar sig in mellan bokens pärmar i form av ett foto. Gamla röntgenbilder jagar huvudpersonen genom stadens kloaker… Bilder och text tillsammans är ett kraftfullt medium där utrymme ges för att läsa både mellan raderna och mellan rutorna. Jag inspireras mycket av japanska serier, tecknad film och människor som vågar utmana gränserna för vad som går att göra med text och bild, och vad som är böcker för barn och böcker för vuxna! Jag hoppas att ni kommer att ha lika trevligt i mina världar som jag har haft. Mer av Elins arbete hittar du på www.elinfahlstedt.se.