Första hjälpen för unga hjältar är min fjärde bok och trots det har jag svårt att kalla mig själv för ”författare”. Det är som att de skorna är för stora. När någon frågar mig vad jag arbetar med säger jag att jag är narkosläkare. Och att jag skriver. Mina två arbeten, skrivande och läkandet (eller bedövandet och sövandet) påminner inte alls om varandra. Det ena är socialt och strukturerat, det andra fritt ensamt och kreativt. Till sjukhuset kommer jag, får en telefon och sökare i handen och sedan rullar dagen på. Jag är som en flottkarl som löser situationer och arbetet kommer med ett stadigt flöde. När jag skriver är det annorlunda, då händer inget utan att jag startar. Det finns ingen ström och inga stockar kommer om jag inte plockar fram dem. Därför tycker jag att arbetena passar så fint ihop och kompletterar varandra bra. 

Lättast går det att skriva efter nattjourer. Då är minnet fyllt av nattens händelser. På natten är det betydligt färre läkare i tjänst på sjukhuset, bara akuta operationer görs och saker sätts på sin spets på ett annat sätt än på dagen. Sömnbristen bidrar till att tysta självkritiken vid tangentbordet och erfarenheter kan, ibland, ofiltrerat hamna på pappret. 

Framför allt skriver jag om saker som händer på mitt arbete. Sjukhuset är som ett förstoringsglas av livet, här finns födslar, glädje, lidande, hopp, förlust, liv och död. Och en mängd möten. Den stereotypa bilden av narkosläkaren är att man på något sätt väljer det för att man vill undvika att prata med sina patienter. För mig stämmer det inte alls, utan dagarna är väldigt sociala och fyllda av berättelser, Skrivande har hjälpt mig i mitt kliniska arbete. Jag är nu nyfiknare på mina patienter, ställer fler frågor och får lära mig mer. Om kvinnan som själv uppfostrade sex barn på en liten gård i Jämtland. Eller pojken som fick en sticka i foten i Grekland och fick träffa nio olika läkare innan stickan till slut togs ut i Stockholm. 

Bakgrunden till denna bok är mina tre söner: Aron, Sacha och Noah. Jag märkte att de kunde mycket lite om första hjälpen och letade efter en bok för att lära dem, men kunde inte hitta någon. Sedan tänkte jag att ifall mina pojkar vars båda föräldrar är läkare inte kan första hjälpen, då finns det nog andra som också behöver lite hjälp. 

De böcker jag hittade var antingen för enkla, av typen hur man sätter på ett plåster eller går till doktorn. Eller också var det första hjälpen böcker som vände sig till vuxna. Vad jag sökte -och som vi nu gjort- är en bok om första hjälpen för barn som vänder sig till barn.  Jag vill att mina barn ska lära sig ta hand om vanliga skador och lära sig vad som är farligt och ofarligt, att de ska leva aktiva och trygga liv. 

Eftersom jag aldrig skrivit för barn tidigare bad jag den lysande Mats Wänblad om hjälp. Illustrationerna görs av den briljante Graham Samuels och det har varit en ynnest att arbeta med dem båda.