Monica Zak har träffat barn och ungdomar från hela världen och berättar deras historier på ett fängslande sätt. Monica föddes i Dresden 1939 till en mor från Sverige och en far från Tjeckoslovakien. Familjen lyckades ta sig ut ur Tyskland i sista stund innan gränserna stängdes. Monica Zak växte upp i Örebro där hon började skriva i tidningar som 16-åring och tog studenten. Efter journaliststudier i Stockholm arbetade hon på Damernas Värld och Aftonbladet. 1965 tog hon tjänstledigt för att segla till Latinamerika. Första etappen gick med segelfartyget Amfitrite till Kanarieöarna. Där köpte hon och hennes man en gammal segelskuta utan motor. Med skutan Fernando seglade de över Altanten. På ön Tobago föddes sonen Christofer och redan en vecka senare fortsatte de att segla. Seglingen var tänkt att vara ett år men de blev borta i sex. Under den tiden och under många andra resor runt om i världen har Monica samlat material till artiklar, böcker och dokumentärfilmer. Hon anser att det viktigaste och absolut roligaste i hennes liv är att skriva om barn och ungdomar för barn och ungdomar. Monica finns på Facebook och här kan du följa hennes liv och vardag, hon berättar om sina böcker och allas rätt till livet. Här kan du läsa den sanna historien om Alex Dogboy!

Född i Filipstad 1954, utbildad vid Konstfack. Verksam som illustratör, bilderboksskapare, skribent och föreläsare. Har sedan debuten 1982 med ”Jullan vill vara med” (med text av Kjell Johansson) publicerat ett 70-tal titlar – mestadels bilderböcker med egna och andras texter, men också faktaböcker, serier och satir. ”Och här sitter du och konstnärar?” Så sa min mormor när hon passerade köksbordet där jag satt och ritade och kluddade och grejsade. Alla tyckte att jag var en liten påhittig unge. (Även jag själv.) Och alla ville mitt bästa. Men ingen visste ett pip om yrket ”illustratör”. (Och allra minst jag själv.) Var det ett jobb som man kunde försörja sig på? Flera år senare ”måste” jag söka in till Konstfack och flytta till Stockholm. ”Ja – måste du så måste du” sa min luttrade mamma. Fortfarande hade vi inte en susning om vad jag gav mig in på. Men det verkade fenomenalt och löftesrikt och roligt. Och vi levde i en tid när vi hade hopp om att ”allting kommer att ordna sig”.  Och på många sätt blev det verkligen så. 80-talet var en lyckosam tid att debutera i. Marknaden berikades av nya småförlag. Det pågick ett levande samtal om barnlitteraturen och barns rättigheter. Man hittade intelligenta och solidariska kollegor. Och bilderboken var på väg att utvecklas till mer än bara ”en bok med bilder i”.   Under åren har jag hunnit samarbeta med mängder av författare. Det är lärorikt. Illustrationsuppdraget innebär att man måste förhålla sig till andras tankar och ambitioner – och ändå hitta ett eget fotfäste för att kunna gestalta textinnehållet i berättande bild. Och det renodlade bilderboksskapandet ställer ytterligare krav. Historien måste lödas ihop till en helhet – med bild, form och text som likvärdiga delar i berättandet.  Det händer att jag skriver egna bilderbokstexter. Det finns så många historier därute att ta vara på. Och att skriva själv är oemotståndligt om man vill undersöka den levande dynamiken i förhållandet mellan text och bild. I Malik och Mini-Gurra (den senaste boken i min ”Hejhej-serie”) är texten medvetet busenkel. Men i bilderna gömmer sig nycklarna till en djupare läsning. Jag är väldigt glad i Monica Zaks böcker om Ava, Beva och Ceva. Hennes berättelser är lyhörda och innerliga – och samtidigt befriande osentimentala. Det är en bra kombination för nybörjarläsarna. Och även för en tecknare som är intresserad av allt som händer oss i livet här och nu. (Och nästa dag och nästa…) Fler bilder på www.illustratorcentrum.se/portfolio/gunna-grahs/