Rose Lagercrantz, född 1947 i Stockholm.Har skrivit omkring femtio böcker för barn.Om barn. Även några böcker för vuxna läsare.  För mig har blotta tanken på att läsa eller skriva om barndomen en magisk verkan. Att kanske få tag i något av den där växtkraften som finns då, den starka glädjen – och sorgen naturligtvis. Men framför allt hoppet. Mina föräldrar var judiska flyktingar som kom till Sverige från olika håll, min pappa från Berlin, via Prag. Min mamma från Siebenbürgen via Auschwitz.  De möttes här i Stockholm och sen kom jag. Inga fler barn. Under mina första sju år bodde vi i en liten tvåa i en förort till Stockholm, Midsommarkransen. Där måste solen ha skinit jämt för jag minns den tiden i färg och solljus. Och vintrarna var härligt kalla och vita.  Min egen barndom var förmodligen ganska mörk och ängslig, men under allt tror jag mig minnas en känsla av obändig förtjusning över att finnas till. Tanken på att möjligen lyckas fånga något av den där förtjusning kan få mig att kretsa hur länge som helst runt varje uppslag jag får. Och alla barn var snälla utom två äldre pojkar men dem undvek jag listigt. Sen flyttade vi till en annan förort och färgerna blir gråa. Tonårstiden har jag nästan glömt.   Under en tid i mitt vuxna liv ägnade jag mig väldigt länge åt att skriva en bok (för vuxna) som fick heta Lov till det omöjliga(1983). Kanske är det vad som intresserar mig mest av allt: människans längtan efter det omöjliga, det som inte går. Ibland går det. Som i boken från 2012 som jag skrev om mina föräldrar och de släktingar som överlevde kriget (Om man ännu finns). Den är med sina 172 sidor ett av mina bevis för att det händer.