Foto: Niklas Herrström

Charlotte Cederlund

Jag har alltid velat bli författare, eller åtminstone sedan jag var nio år gammal. Det var då jag sa det högt första gången, att jag minsann skulle skriva en bok. 

Jag skrev mig igenom hela grundskolan, skapade noveller, dikter och insändare. Och det första riktiga romanförsöket gjorde jag redan i gymnasiet. Då hade jag lagt tre år på att skriva en bok och tänkte att bättre blir det nog inte. Så jag skickade in till ett förlag och väntade spänt på svar.

Men att lära sig att skriva en hel roman tar tid, det gjorde det i alla fall för mig. Och där i gymnasiet hade jag inte hunnit träna tillräckligt. Så förlaget sa nej och manuset hamnade i min byrålåda istället för i bokhandelns hyllor.

Men jag slutade inte drömma, för det finns vissa drömmar som är större än allt annat. Som visserligen kan blekna till och från, men aldrig, aldrig glömmas bort. Tio år efter det där första romanförsöket gjorde jag ett andra försök. Och det försöket var boken Middagsmörker. En berättelse om flickan Áili som flyttar till ett magiskt Lappland och en bok som ett förlag magiskt nog sa ja till. 

Jag älskar att skriva för barn och unga eftersom jag fortfarande älskar att drömma. Nu när jag äntligen är författare har jag den stora förmånen att få drömma på arbetstid. Och jag drömmer gärna om stora äventyr och magiska krafter, om rädslor och styrkor och mod. Om saker som ligger milslångt bort från mig själv, eller som jag har egna upplevelser av.

Unga läsare utmanar mitt skrivande, de får mig att vilja bli bättre varje dag. För unga läsare accepterar inte dåliga böcker, de fortsätter inte läsa när det blir tråkig. Och det är mitt jobb att få dem att älska mina berättelser lika mycket som jag själv gör!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker, besök gärna min hemsida.